|
|
|
|
|
|
 |
|
| Regeringen är rädd för politik |
|
Sverige är på väg in i en av de djupaste ekonomiska kriserna i modern tid. Finanskrien har blivit en jobbkris med varsel i allt fler brancher, och som nu också sprider sig till kommunernas kärnverksamhet – nedskärningar i skola och omsorg verkar bli en realitet redan under innevarande år.
I det läget väljer regeringen att ligga lågt i vårbudgeten: de prioriterar mindre underskott framför satsningar som ger riktiga jobb och inga satsningar på utbildning som Sverige behöver. Inte heller blir det särskilt stora pengar till kommunerna. Det som kallas för en ”satsning” innebär i själva verket inte ens en täckning av de ökade kostnaderna för socialbidrag och minskade skatteintäkter.
I det läget funderar åtminstone jag på om regeringen överhuvudtaget tror på politikens möjligheter. Oftast använder man antingen ekonomiska styrmedel eller lagreglering för att påverka samhällsutvecklingen, och antingen i form av morötter eller piskor.
Men regeringen försöker inte öka antalet arbetstillfällen genom offensiva satsningar, och inte heller satsa på forskning och utveckling som på sikt kan ge en starkare industri och fler jobb. Istället sänks skatterna och man hoppas att problemen ska lösa sig själva – de arbetslösa får en coach istället för jobb eller utbildning och kommunerna får försöka lösa sina problem på egen hand, sannolikt med nedskärningar.
Samtidigt som skolan kommer att stå inför stora nedskärningar de närmaste åren har skolminister Jan Björklund helt andra recept för att styra eleverna: kvarsittning, avstängning och hårdare krav. Att komma med individbaserade piskor, alltså försöka påverka de enskilda eleverna när en stor del av problemet handlar om de ekonomiska resurserna och strukturen i skolan som helhet – inte minst den utarmning av den kommunala skolan som friskolesystemet inneburit i många kommuner – är att missa målet. Det innebär också en risk att tappa en stor grupp barn och unga, liksom den generation som drabbades av skolnedskärningarna på 90-talet och som sedan varit i högre grad än tidigare generationer drabbade av ungdomsarbetslöshet och svårigheter att etablera sig på arbets- och bostadsmarknaden.
Det Sverige behöver är varken hårdare tag eller att passivt vänta på att krisen ska gå över med inneffektiva arbetsmarknadsinsatser under tiden. Vi behöver satsningar på järnvägar och annan klimatsmart infrastruktur. Det finns stora bostadsbestånd som behöver renoveras och en generation unga som inte kan flytta hemifrån på grund av bristen på billiga bostäder och ett stort tryck på mer utbildning och forskning. Tre områden där satsningar dessutom innebär god stimulanspolitik.
Det gäller även mer pengar till kommunerna som kan gå till vård, skola och omsorg. Ekonomiska incitament och framför allt möjligheter att utbilda sig, renovera bostäder, bygga järnväg och satsningar på välfärden betyder riktiga jobb, investingar för framtiden och en mjukare landning i krisen. Men det verkar vara för mycket att hoppas på från vår uppgivna regering. Vad sägs om lite tilltro till politikens möjligheter?
|
|
 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
