|
|
|
|
|
|
 |
|
| Våga ta hjälp av forskarna |
|
Det har alltid funnits en spänning mellan socialdemokratin och de intellektuella. De nya tankarna behövs – men är samtidigt svårtämjda, tankens frihet och rättning i leden går oftast inte så väl ihop. Finns det plats för ett intellektuellt förhållningssätt till politiken även inom vårt parti?
Den här våren har ett antal böcker kommit, skrivna av yngre socialdemokrater om socialdemokratins framtid. I en av dem, ”Snart går vi utan er. Brev till socialdemokratin” skriver redaktören Jens Lundblad: ”Det pågår mängder av diskussioner om hur demokratin kan och bör fördjupas, vad demokrati innebär, vilka problem den för med sig och mycket annat. Tyvärr pågår inte dessa diskussioner främst inom politiken. De förs inom akademin, en akademi som är alltför isolerad från politiken. Politiken har beröringsskräck för radikala tankar inom sociologi, statsvetenskap, genusvetenskap et cetera.”
Varför är det så? Risken finns att det beror på rädsla hos de ledande i partiet, rädsla för att de fria tankarna inte går att kontrollera eller kombinera med välorganiserade kampanjer och en gemensam linje. I en tid där korta tydliga budskap prioriteras riskerar de intellektuella att både krångla till saker och att komma med förslag eller invändningar som försvårar den gemensamma hållningen. Ett allt större fokus på kampanj och kommunikation, snarare än organisation, har inte gynnat det intellektuella samtalet, de fria tankarna som söker de långsiktiga lösningarna och forskningen som grund för politiska förslag. I den snabba politiska vardagen blir det allt mer av utredningar och rapporter och allt mindre av grundläggande forskning.
Ett närmare samarbete, eller kanske i första hand samtal, mellan forskare och politiker skulle kunna vitalisera båda verksamheterna. Vi skulle förhoppningsvis få bättre lösningar och beslut om politikerna fick bättre förutsättningar att sätta sig in i aktuell forskning. Och vi skulle förhoppningsvis också få forskning och forskare som fick möjlighet att omsätta sina resultat i konkreta förslag. I Sverige finns, till skillnad från i många andra länder, ingen stark tradition av samhällsengagerade och debatterande forskare. Fler sådana skulle säkert vara en positiv utveckling.
I helgen som gick samlades ett antal forskare i olika discipliner för att diskutera politisk styrning, framför allt vad gäller klimat- och ekonomifrågor. Arrangörer för konferensen var arbetarrörelsens forskarnätverk – grundat av Arbetarrörelsens tankesmedja och Socialdemokratiska studentförbundet för att hitta former för att knyta forskning och politik närmare varandra. Tanken är inte att ”beställa” forskning inom vissa ämnen utan snarare att hjälpa forskare att ställa sina resultat till förfogande för politiken, och låta politiker ta del av intressanta forskningsresultat.
Kanske kan arbetarrörelsens forskarnätverk bli en plattform för en fördjupning av det politiska samtalet. Intresset verkar finnas på forskningssidan åtminstone. Det som behövs nu är både mer av satsning och mer av intresse från politikerna och från partiet för en större forskningsförankring i politiken. Kanske kan det också innebära en ny möjlighet för att få mer av det intellektuella förhållningssättet och plats för de fria tankarna – även inom det socialdemokratiska partiet.
|
|
 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
