|
|
|
|
|
|
 |
|
| Inget mindre än jämlikhet duger |
|
 Är det viktigaste för ett framgångsrikt samhälle hur de fattigaste har det eller hur stora skillnaderna mellan rika och fattiga är? Spelar det någon roll om klyftorna ökar och de rikare blir rikare, om det samtidigt innebär att de fattiga får en ökad levnadsstandard? Ja, svarar de brittiska forskarna Richard Wilkinson och Kate Picket på den senare frågan i sin bok The Spirit Level. Den har väckt mycket uppmärksamhet i hemlandet Storbritannien och har kommit på svenska med titeln Jämlikhetsanden (Karneval förlag) och väckt debatt på kultursidor och i radions P1.
Deras tes är att det är jämlikheten i sig, alltså inkomstskillnaderna mellan rika och fattiga, som är den viktigaste faktorn för att förstå skillnader mellan olika länder för en rad faktorer som spädbarnsdödlighet, hälsa, alkoholmissbruk, brottlighet och tillit. Det som skulle vara den viktigaste åtgärden för att få ett bättre samhälle är alltså inte enligt Wilkinson och Picket att öka tillväxten så att alla får mer, utan verka för minskade inkomstskillnader.
Förutom att det finns vissa frågetecken kring hur starka orsakssambanden mellan faktorerna är (det är svårt att bevisa att jämlikheten ”kommer först”) så finns det stark grund i forskningen som de redovisar att hävda just det som är undertiteln till deras bok: jämlika samhällen är nästan alltid mer framgångsrika samhällen. Detta går stick i stäv med vad som ofta sägs i debatten – att vi måste tillåta människor att bli riktigt rika för att få tillräcklig tillväxt för att alla ska få det bättre, eller att det är ointressant hur de rikaste har det så länge de fattiga får det lite bättre. Tvärtom menar Wilkinson och Picket att även de rikaste mår bättre i mer jämlika samhällen. Det finns enligt dem inte så stor vits att titta på absoluta nivåer av inkomst eller fattigdom, det intressanta är den relativa rikedomen, alltså hur jag har det i jämförelse med andra runt omkring.
Boken har självklart välkomnats av politiker och debattörer inom socialdemokratin och vänstern – den innebär starka argument för en mer jämlikhetssträvande politik. Och onekligen känns det uppfriskande med ett inlägg i debatten som går på tvärs mot vad som blivit taget för självklart, och säkert kommer boken att höja självförtroendet för såväl debattörer som politiker i arbetarrörelsen och vänstern i stort. Men att vända debatten räcker inte. Det viktigaste är att också höja ambitionsnivån i den praktiska politiken för jämlikhet.
Klyftorna i Sverige har ökat dramatiskt under den borgerliga regeringen. Inte bara har de mest utsatta blivit fattigare, också mellan de som arbetar har klyftorna ökat och de rikaste blivit allt rikare och fått störst del av skattesänkningarna. Men den utvecklingen började redan under den socialdemokratiska regeringen. Och även om allt inte går att vända i en enda statsbudget, så finns en stor risk att en ny rödgrön regering accepterar en stor del av de skattesänkningar som gjorts. I stora delar har socialdemokratin, åtminstone i praktiken, accepterat det som ett faktum att de rika får bli rikare, och att det viktigaste är att se hur de sämst ställda har det.
Det är en alldeles för låg ambitionsnivå. Jämlikhet och minskade klyftor är en förutsättning för att få ett samhälle med stor tillit och social sammanhållning. En politik som tar detta på allvar kommer inte bara att leda till mindre social spänning och misstro mellan människor utan också till större ekonomisk framgång och bättre hälsa. Att sikta mot något mindre än ett jämlikt samhälle vore futtigt för en socialdemokrati på väg mot framtiden.
|
|
 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
