|
|
|
|
|
|
 |
|
| Lång väg kvar för HBT-rättigheter |
|
 När Stockholm intas av Pridefestivalen och mycket i staden såväl som medierna handlar om HBT-frågor, paraden har bivit folkfest och de allra flesta organisationer, företag och partier är på plats kan man tro att det är den naturligaste saken i världen. Att HBT-personers rättigheter är i stort sett likställda med andras, med äktenskapslagen förra året som slutpunkt där det nu mest handlar om putsningar i kanten. Och på många sätt är det både stor skillnad på hur läget i Sverige var när Frigörelseveckan började firas i slutet på 1970-talet, och stor skillnad mot de våldsutsatta prideparader som motarbetats av såväl myndigheter som motdemonstranter i många andra länder.
Mest uppmärksamhet de senaste veckorna har dock en person fått för att inte vara där – KDs Göran Hägglund som vid denna tidnings pressläggning
inte tänker delta i partiledardebatten under festivalen. Kristdemokraterna kommer finnas på plats med andra programpunkter under veckan, men inte just på partiledardebatten. 2006 ordnades motsvarande debatt, och då deltog inte Göran Persson vars frånvaro markerades med en tom stol. Sannolikt får även Hägglund en tom stol. Men det kanske också är väldigt bra att Hägglund inte kommer dit, och att han genom det sätter fingret på att det faktiskt inte finns fullständigt konsensus kring HBT-frågor ens i Sverige. Det blir en påminnelse om att det inte är frågan om en linjär utveckling där problemen fanns förr, eller finns i andra länder, men där vi här i Sverige är eniga, upplysta och eventuella problem för HBT-personer är övergående detaljer. Mönstret känns igen från jämställdhetsdebatten – egentligen vill alla ha det, men den som vill ägna sig åt att påpeka att makten och resurserna är ojämnt fördelade eller kommer med konkreta förslag på hur sakernas tillstånd ska förändras möter ofta motstånd.
Genom Kristdemokraternas ovilja att svepas med av konsensusstämningen på Pride blir det tydligt för oss som på allvar vill se och motarbeta de orättvisor och den ojämlikhet som finns, att det kommer kräva mer än konsensus och festivalstämning för att få förändring till stånd. Även i Sverige drabbas många HBT-personer av våld och hatbrott, vården är oerhört omedveten och okänslig inför att människors liv och familjer kan se olika ut, transpersoners rättigheter och möjligheter i samhället ligger långt efter de andra HBT-gruppernas.
Risken med konsensusstämningen är inte bara att det inte nödvändigtvis är bra för just den egna kampen för HBT-personers rättigheter. Den riskerar också att isolera just dessa frågor, i stället för att visa på att ett friare, jämlikare och mer solidariskt samhälle förutsätter en vilja till att bygga just ett sådant samhälle för alla. Pridefestivalens tema i år är Makt, och om vi vill att makten ska bli mer jämnt fördelad i samhället, att fler ska få reell makt både över det gemensamma och över sina egna liv, att klyftorna ska minska i stället för att öka, då måste vi också visa på skillnaderna i politiken. Att någras frihet inte kan finnas utan att samhället blir friare för alla – och inte bara frihet från förbud, utan också frihet, med makt och resurser, att göra sina egna livsval. Happy Pride!
Marta Axner |
|
 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
