|
|
|
|
|
|
 |
|
| Det är inte lika kul att resa längre |
|
Jag är på väg hem från London efter julhelgen. Det är alltid lika kul att resa, men numera kan jag inte se resan till min väninna i London som opolitisk. Mitt namn är arabisk-klingande, mitt utseende orientaliskt och mitt ursprung icke-europeiskt. Men jag har tur. Jag har svenskt pass.
I min väska finns inget annat än kläder och smink. Parfym, schampo och balsam lämnade jag hemma, det skulle bli för mycket vätska. Jag väntar vid säkerhetskontrollen och kan inte låta bli att bli nervös. Jag får en konstig känsla i magen som om jag har väskan fylld med sprängmedel. Atmosfären är spänd, personalen oftast otrevlig, eller ”allvarlig”, människor irriterade för att de måsta öppna och stänga väskor. Det är svettigt, det är obehagligt! Men syftet är ”säkerhet”.
Det är obehagligt att resa, det är inte som det var för sex år sedan. Människor är spända vid säkerhetskontrollen och ändå ser man hur alla anstränger sig för att hålla en god min. Den som blir nervös och inte ler är förmodligen misstänkt. Alla låtsas och övertygar sig själva om att det här är det bästa för säkerheten, som om bomber endast kan detonera på flygplatser eller i luften.
På väg hem från min resa såg jag en händelse som fick mig att tänka på hur flygplatser har förändrats för alltid. Händelsen var till en början oroväckande, men sen kändes det bra. Jag var tydligen inte den enda som tyckte att säkerhetshysterin inte har gjort annat än att sprida nervositet och dålig stämning på flygplatser runt om i världen.
En liten pojke går mot detektorerna med sin mor. Plötsligt blir han rädd när apparaten piper efter föregående person. Pojken slänger sig skräckslagen på mamman och vägrar att passera detektorn. Mamman försöker förklara för pojken att alla måste passera. Pojken bryr sig inte om säkerhetsskäl och försöker springer iväg, men stora vuxna män håller i den lille pojken som om han haft fickorna fulla med sprängdeg.
Pojken skriker och sparkar hysterisk medan vakterna försöker få honom att passera detektorn. Han sliter sig loss. Hela kön tittar på med spänning. Jag beundrar den lille pojken för att han vägrar, för att han gör det jag önskar att vuxna vågade göra. Han vägrar. Han vägrar gå under en säkerhetsapparat som skrämmer livet ur honom. Han vägrar att göra något som inte ger honom trygghet. Han vägrar att gå någonstans utan sin mor. För pojken är det mor som är källan till trygghet och säkerhet.
Medan jag tittar på hoppas jag att pojken kommer undan och vinner kampen mot vakterna. Jag undrar om vakterna har förmåga att göra en mänsklig bedömning. Kommer de att göra ett undantag? Eller har de blivit ett med säkerhetsapparaterna. Kan vaktarna göra en personlig bedömning och skilja på ett barns föreställning av trygghet och ”säkerhet” och en terrorist? Pojken kommer undan. Jag ler, det gör många i kön. Egentligen ville jag applådera, men jag vågade inte.
Jag passerar, lika arg och otrygg som vanligt, lika säker på att ingen av dessa säkerhetsapparater som kommit till de senaste åren har gett mig minsta känsla av trygghet. Det enda jag vet är att säkerhetsindustrin har växt och omsätter miljarder, utan att något indikerar att flygplatser, gator och andra offentliga platser i världen blivit säkrare eller tryggare.
Säkerhetsindustrin tjänar sina miljarder på en av människans mest primitiva behov; Trygghet. Men varken jag eller pojken upplevde något annat än hotfulla säkerhetsapparater, inte säkerhet mot terrorism.
|
|
 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
