|
|
|
|
|
|
 |
|
| Hänsyn förtar det rysliga i berättelsen |
|
Ana L. Valdés avslutar sin nya bok ”Er tid skall komma” med ett ”Tillfälligt slut” där hon skriver att hon gjort upp med sitt förflutna. Därmed presenterar hon sig numera under hela namnet och kallar sig följaktligen för Ana Luisa.
Sista stycket inger hopp. Ana Luisa skriver ”nuet och framtiden ligger öppna som en bok som inte är skriven än”. Hennes engagemang går inte att ta miste på, därför hoppas jag att hon skriver fortsättningen på boken. Lika engagerat som hon framträder i debatter och när hon slåss för svaga och utsatta människor, vare sig det finns i Uruguay, i forna Jugoslavien eller på Västbanken.
Att skriva minnen kräver gott minne. Och, som i Ana Luisas fall, goda vänner som stöttar och kommer med förslag och förbättringar. Vännerna får dock inte ta över, ens egna minnen blir då andras.
Jag tvivlar inte ett ögonblick på att det som berättas och skrivs i boken är sant och relevant. Det är precis så förskräckligt som man kan vänta sig av en diktatur. Jag tvivlar heller inte på att det Ana Luisa berättar är självupplevt. Men någonstans mellan pennan och tryckeriet tappar hon vreden. Det gör att texten dör vilket förvandlar berättelsen till en skildring.
Det är tydligt att Ana Luisa tagit mycket hänsyn, både till offer och gärningsmän, såväl döda som nu levande. Det är synd.
Därför väntar jag spänt på hennes nästa bok. Resan inåt har varit smärtsam och tagit henne till ”öppna hav utan trygga hamnar”. Hon har sett sina egna skeppsbrott, och som Korpen, som var hennes mors vän har hon bundit sig vid masten och överlevt.
Jag hoppas att hon knyter sig loss och skriver en uppföljare där hon inte tar hänsyn till efterlevande, utan berättar med egna ord precis som det var. Rått och hänsynslöst.
|
|
|
|
 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
